ATT SKAFFA HUND

En liten gullig hundvalp! Som luktar så där gott som bara små hundbebisar gör och som slickar dig på nästippen. Vad kan vara charmigare?

Men att skaffa hund är ett stort steg att ta. När man får hem sin valp får man räkna med att det är som att ha småbarn! Man måste plocka undan allt som en valp kan tänkas få för sig att gnaga på (och det är mycket det!) och man kan inte lämna den ensam speciellt långa stunder. I och för sig växer hundar fort, men man får ändå räkna med att många valpmanér sitter i fram till ettårsåldern eller kanske ännu längre.

Om man är påpasslig och konsekvent bör valpen vara i det närmaste rumsren efter ett par månader, men det är inget som händer av sig själv. Den lilla hunden behöver också tränas att vara ensam korta och sedan allt längre stunder. Har man tålamod och går lagom fort fram så kan man förhoppningsvis snart sova hela nätterna och grannarna klagar inte de gånger man lämnar hunden ensam hemma en stund.

Tid

En hund under ett år ska inte lämnas ensam mer än högst några timmar om dagen. Alltså om dagen! Man kan inte åka och jobba, vara borta 3 timmar, komma hem på lunchen och ta ut hunden en sväng för att sedan åka och jobba igen! Hunden är ett flockdjur och det är djurplågeri att lämna en hund ensam för länge. Den vuxna hunden, som under trygga förhållanden har fått lära sig att vara ensam, lider inte av några timmars ensamhet om dagen men en unghund som plötsligt lämnas kommer nästan ofelbart att börja ”gråta”, dvs skälla eller yla för att påkalla uppmärksamhet. Och hemmet ser troligen inte likadant ut när du kommer hem som när du åkte! Om valpen har en hundkompis hos sig kan den, efter träning, vara ensam lite längre, alltså fortfarande långt ifrån heltid.

Den allra viktigaste tiden i en hunds liv är från det att den föds tills den är ungefär ett år. Under den första delen av den här tiden, fram tills valpen är ungefär 4 månader, pågår den så kallade präglingen. Det är då den ska lära sig att den är hund, men hundar som ska fungera socialt tillsammans med människor måste också präglas på oss. Det är de erfarenheter hunden får under denna tid, tillsammans med arvet, som avgör hur hunden kommer att förhålla sig till olika situationer den ställs inför senare i livet. Får den till exempel dåliga erfarenheter av barn eller smällare under den här tiden kommer den aldrig, i alla fall inte utan oerhört mycket träning, att komma över obehagskänslorna inför det som skrämt den.

Detta innebär att ju mer tid och energi man lägger på att valpen och unghunden ska få växa upp under trygga förhållanden där den slipper utsättas för obehag, desto trevligare hund kommer man att få. Därmed inte sagt att man ska träna sin unghund oavbrutet. Lagom proportioner mellan aktivitet och vila och träning och lek är också viktigt.

Boende

Jag vet att det är en vanlig åsikt att man måste bo på landet för att kunna ha hund på ett bra sätt. Jag håller dock inte med om det! Jag har visserligen under större delen av mitt liv bott på landet, men måste ändå säga att mina hundar nog faktiskt har haft det roligare under de korta perioder som jag har bott i lägenhet. Men det beror så klart på hur man är själv. Jag tycker inte att hundar ska vara själva ute på tomten, hur väl inhägnad den än är. De brukar inte uppskatta det speciellt mycket utan det enda som händer är att de av tristess börjar skälla på allt som rör sig (speciellt mina raser som ju har vallhundsförflutet). Istället tycker jag att man ska göra saker tillsammans med sin hund. Det är så otroligt mycket mer givande för både hund och husse/matte! Bor man på landet är det så lätt hänt att man släpper ut hunden och låter den sköta sig själv, medan man i lägenhet är så illa tvungen att snöra på sig skorna och komma ut i alla väder.

Det är klart att det är roligare, eller i alla fall mindre tråkigt, för en hund att kunna gå ut och in som den vill på landet när ingen människa har tid med den, än att ligga inne i en lägenhet hela dagarna. Men har man inte större ambitioner med sin hund än så tycker jag faktiskt inte att man ska ha någon hund över huvud taget!

Pengar

Visst är pengar tråkigt att tänka på, men det går inte att komma ifrån att det kostar att ha hund. Mycket! Tyvärr är det ofta så att när man har gott om tid för en hund så har man ont om pengar. I alla fall har det varit så i mitt liv! Räkna med att valpen kostar mellan 12 000:- och 15 000:- i inköp (dyrare raser finns också!). Till det kommer koppel, halsband, mat- och vattenskålar, något att gnaga på och en del annat som valpen behöver direkt i sitt nya hem. Försäkringen kostar några tusenlappar om året, en kostnad man inte ska snåla in på! Några veckor efter att du har fått hem valpen ska den vaccineras igen. Det kostar omkring 400:-. Och så ska man gå valpkurs och kanske bli medlem i någon hundklubb. Det kostar allt från 500:- till över en tusenlapp. Listan kan göras lång... Maten kostar givetvis också, men som du märker blir även småsummorna, som det är lätt att glömma, en hel del, ofta faktiskt den största utgiftsposten.

Försäkring

Skulle hunden bli sjuk eller skadad är det väldigt bra, för att inte säga en förutsättning, att ha ett sparkapital för oförutsedda utgifter. Jag hade en gång en valp som bröt benet. Det kostade mig över 20 000:- (2001, nu hade det varit betydligt dyrare...). Trots att hon var försäkrad (även om försäkringsbolaget, som inte var Agria :-), under ett par väldigt nervösa timmar förnekade det...) så fick jag själv betala närmare 5 000:-. Jag är ombud för Agria djurförsäkring så det går bra att teckna hund- katt och smådjursförsäkringar genom att ringa eller maila till mig. Telefonnummer och mailadress finns nedan. Ett tips jag vill ge är att man försäkrar sitt nya djur redan innan man lämnar uppfödaren.

Raser

Det finns otroligt många raser att välja mellan! Visst är det lätt att falla för utseendet hos en charmig terrier eller en söt spets. Men det är viktigt att verkligen ta sig tid att lära känna den ras eller de raser man har fastnat för. Börja med att fundera på vad du eller ni vill ha för egenskaper hos hunden. Ska den vara stor eller liten, lugn eller livlig, lättlärd eller lite egensinnig, envis eller villig att vara till lags och så vidare. Gå till biblioteket och låna böcker om olika hundraser. Tänk särskilt på vad hunden är framavlad för. Många raser används inte längre till det de en gång var tänkta för, men man ska för den skull inte tro att det genetiska arvet inte finns kvar. En terrier kommer alltid att vara envis, en spets skäller gärna (vissa mer än andra!) och en vallhund kan få för sig att "valla" barn, cyklar eller bilar i brist på annat! Jag tycker att det är sorgligt, både för hunden och ägaren, när dessa egenskaper kommer som en överraskning när hunden är kanske ett år.

Det är också bra, och kul, att gå på hundutställning. På kennelklubbens utställningar finns väldigt många raser representerade på samma ställe. Har man bestämt sig för någon typ av hund kan man leta rätt på någon ativitet för såna hundar, t ex jaktprov eller en bruks- lydnands- eller agilitytävling.

När man har hittat en eller ett par raser man är mer intresserad av kan man beställa en lista över uppfödare från kennelklubben. Sedan är det bara att ringa. Och som tur är finns ju internet! Många, om än inte alla, uppfödare har hemsidor där man kan "lära känna" både hundarna och uppfödaren själv. Åk gärna och hälsa på en uppfödare, men tänk då på att titta mer på de vuxna hundarna än eventuella valpar. Valpar är alltid söta och charmiga!

Därmed kommer jag osökt in på nästa rubrik...

Blandras

En blandrasvalp är förvisso billigare än en renrasig valp. Men det är en gång i hundens liv man har chans att spara några tusenlappar. Alla de andra utgifterna jag skrivit ovan, och många därtill, är precis de samma vare sig hunden är blandras eller renrasig.

De som har blandraser hävdar ofta att dessa är friskare än renrasiga hundar. Det kan förvisso vara så. Om en ras har stora rasspecifika problem med en recessiv sjukdom (t ex ögonsjukdomen PRA) så är risken liten eller obefintlig att en blandrashund som bara är till hälften PRA-ras får åkomman. Men genetik är sällan så enkelt. Ofta blandas raser som påminner om varandra och då har de också ofta samma problem inom raserna. Då hjälper inte all korsningsavel i världen! Jag hävdar bestämt att blandraser är minst lika mycket sjuka och skadade som renrasiga hundar (och jag har stöd i försäkringsbolagens statistik för det påståendet!). Däremot syns de inte alltid i siffror eftersom (vissa) ägare till blandraser inte är lika benägna att veterinärbehandla sina hundar som de som har betalat mer för en renrasig hund. Visst är det sorgligt, men jag får bevis för min teori om och om igen...

Den som har blandrasvalpar att sälja talar sig naturligtvis varm för föräldradjurens förträfflighet på alla områden. Men en fråga man bör ställa sig är varför en så förträfflig individ inte paras med en lika förträfflig individ av samma ras? Då skulle det ju bli renrasiga valpar! Alltför ofta är svaret tyvärr att hundarna har något fel som gör att de inte får användas i den renrasiga aveln. Det kan till exempel vara höftledsfel (som gör att man inte kan registrera avkomma efter hunden) eller någon annan ärftlig sjukdom eller defekt. Och om nu "uppfödaren" är så intresserad av hunduppfödning, varför inte syssla med det i organiserad form (gäller främst de som tar kull efter kull med blandrasvalpar)?

Det var hälsan. När det gäller mentaliteten har blandraser tveklöst ett stort handikapp. Om raserna som ingår är framavlade för olika arbetsuppgifter så blir det ofta "kortslutning" i hunden i en tillspetsad situation. En blandning som är vanlig är till exempel den mellan border collie och retriever. Vallhundsanlagen från border collien säger till hunden att valla och jakthundsanlagen från retrievern säger till hunden att springa och hämta och bära tillbaka. Då är det inte lätt att vara hund! Exemplen kan göras många men det här är inte rätt plats. Jag vill dock påpeka att effekterna för hunden och dess omgivning kan vara långt värre än att den inte vet om den ska valla eller hämta!

En annan sak som jag har märkt är att jag får väldigt mycket frågor via mail från blandrasägare. Har man köpt sin hund från en seriös uppfödare så ställer denna alltid upp och svarar på frågor. Det har blandras"uppfödarna" oftast varken lust eller kunskap till.

Det finns så mycket man kan göra för att aktivera sig tillsammans med sin hund! En del kan man också göra med en blandras, men mycket är man utstängd från. Man kan så klart träna vad man vill och numer även tävla i många olika grenar, men skulle det gå jättebra så kan en blandras aldrig bli champion eftersom hunden då måste ha lägst ett andrapris på officiell utställning.

Ytterligare en sak som talar till blandrasens nackdel är att om man någon gång (även om man naturligtvis inte tänker sig det då man skaffar sin valp) skulle bli tvungen att omplacera hunden är det mycket svårare att hitta ett bra hem till en vuxen blandras än till en renrasig hund. Återigen kan ägaren till en renrasig hund få mycket hjälp av sin uppfödare om denne är seriös!

Tro för all del inte att jag inte tycker om blandrashundar. Min första kärlek var en blandras vid namn Chessie. Det är nog hon som är orsaken till att mitt hundintresse är så stort! De blandraser som blir till genom olyckshändelser är definitivt värda ett lika bra hem som vilken annan hund som helst. Men jag är mycket starkt emot den "blandrasavel" som bedrivs nu för tiden. Jag tycker definitivt inte att man ska planera en blandraskull utan istället verka för att det föds färre blandraser.

Men en renrasig hund utan stamtavla då?

Varför har hunden inte stamtavla är det första man bör fråga sig? Min gissning är att det beror på att någon av föräldrarna, eller båda, saknar t ex något hälsointyg som krävs för registrering. Det är olika i olika raser, men vanliga krav är ögonundersökning (s k ögonlysning eller gentest), höftledsröntgen (oftast större raser) och patellaundersökning (mindre raser). I många fall är nog hunden kontrollerad, men med icke godkänt resultat...

Viktigt i det sammanhanget är att man i deflesta fall inte kan få något på försäkringen för såndana fel om man inte kan visa att hundens föräldrar är testade och fria.

Att registera en hundvalp kostar maximalt runt 500:- (mindre om föräldradjuren är meriterade). Det får anses vara en mycket låg kostnad med tanke på vad allt annat runt uppfödningen av en valpkull kostar. Eftersom en registerad hund oftast kan säljas för ungefär dubbelt så mycket som en oregistrerad borde det vara en självklarhet för varje uppfödare. Tro därför inte på argument som "Det kostar så mycket att registrera" eller "Den där stamtavlan har man ändå ingen nytta av"! Tro heller inte på att du själv i efterhand kan registrera din valp om du skulle vilja det. Det går inte! Bara uppfödaren kan registrera valparna och det måste ske för hela kullen på samma gång.

Boktips

Inkallning är så mycket mera av Memea Mohlin får bli mitt första boktips ;-). Om alla som funderar på att skaffa hund läste denna bok innan så skulle världen se annorlunda ut!!! Låna den inte - köp den!

Samma författare har skrivit Från uppmärksam valp till tjänstvillig hund. Och så det en mycket bra bok som jag kan rekommendera!

Klickerträning för din hund av Cecilie Køste & Morten Egtvedt är boken du ska läsa om du är det minsta intresserad av hundträning (eller för den delen av att ha en lydig och följsam hund :-) ). För den som tidigare tränat hund på traditionellt vis öppnar sig här en ny och underbar värld. Även här är det köp som gäller för du kommer att vilja kolla, titta igen, leta...

Lycka till!

Jag förstår om det kan verka som om jag vill skrämma den som tänker skaffa sin första hund, men det är inte alls meningen! Det är bara det att jag tycker att det är sorgligt att så många hundar och deras ägare får en dålig start tillsammans bara för att ägaren har haft för bråttom att skaffa hund. Med lite ledning av det jag har skrivit här och fortsatt sökande efter kunskap hoppas jag att det inte ska hända dig!

Tillbaka

Ingela Carlén
Nygårdsstigen 8
590 46 RIMFORSA
(3,5 mil söder om Linköping!)
Tel: 0494-202 25
Det går bra att ringa fram till 22!
ingela@skullebo.se