Jag heter Ingela Carlén och är född sommaren -69. Jag kan inte säga när mitt intresse för djur började, eftersom det alltid har funnits där. Det har dock inte blivit mindre med åren, så mina närmaste är allvarligt oroade för var det ska sluta! Hund och katter har funnits i familjen under nästan hela min uppväxt.

När jag var 11 år flyttade vi från en stockholmsförort till Gotland. Mina föräldrar, speciellt pappa, var väldigt måna om att jag skulle vara positivt inställd till flytten och därför blev jag lovad en kanin när vi hade flyttat in.

"Kaninen" blev två kaniner, en hona och en hane. De parade sig ständigt men det blev till min stora besvikelse aldrig några kaninungar. Så småningom kom jag på varför. Kaninerna var två hanar! Den ena kaninen byttes raskt mot två marsvin. De hade haft ungar tidigare så de var bevisligen hona och hane.

Det blev snart marsvinsungar och jag satte med min mammas tillåtelse in en annons i tidningen "Marsvinsungar bytes mot kaninhona". Mamma gick med på annonsen eftersom sannolikheten att någon skulle vara intresserad av just ett sådant byte var så liten. Det ringde dock en kvinna som hade två kaninhonor. Jag frågade om hon ville ha båda marsvinen, och hon svarade "Bara om du tar båda kaninerna!". Visst gjorde jag det och vips var jag kaninuppfödare! Snart gick jag med i kaninavelsföreningen och skaffade "riktiga" kaniner. Först av rasen black & tan och senare hermelinkanin och dvärgvädur. Dvärgvädurarna med sin söta uppsyn och sitt coola temperament har varit min ras sedan dess. Som mest har jag haft ett 30-tal avelsdjur samtidigt.

En väldig massa djur av olika slag har bott hos mig under årens lopp. Jag har sett till att de allra flesta har förökat sig. Jag har fött upp allt från gerbiler (ökenmöss) och diverse fåglar till en liten fölunge! Till och med en av mina värphönor lurade mig och ruvade fram en kull kycklingar!

Något år efter kaninernas inmarsch i mitt liv kom Chessie. Chessie var en blandras mellan golden retriever och irländsk setter. Jag läste alla hundböcker som fanns på biblioteket och tränade med henne. Att gå på kurs med en blandras var bara inte att tänka på på den tiden. När agilityn kom till Gotland var vi dock med på den allra första kursen. Något år senare blev vi faktiskt Gotländska Mästare i agility (konkurrensen var på den tiden i ärlighetens namn inte så stor, men det var ändå en härlig känsla!).

1987 gick jag en instruktörskurs i agility för Marie Hansson. Där blev jag handlöst förälskad i en kelpie. När jag kom hem beställde jag en lista på kelpieuppfödare från Kennelklubben, och jag ringde och pratade med nästan alla på den listan. Saken var klar; det var kelpie som var min ras!

Så fort jag fyllt 18 år startade jag ett eget företag, Smådjursspecialen, där jag sålde foder och djurtillbehör. Min pappa var delägare i firman. När han dog våren -97 avregistrerade jag Smådjursspecialen, men startade snart en ny firma, Min Bästa Vän, som kennelnamnet! Det företaget driver jag fortfarande.

Efter gymnasiet (naturvetenskaplig linje) jobbade jag på två olika schäferkennlar och då kom också Tina, eller Almdalens Atina som hon hette i stamtavlan, in i mitt liv. Hon var en helt underbar brun liten kelpietik. Vi förstod varandra till fullo! Tina fick sina 3 utställningscert, men kunde tyvärr inte bli champion p g a att hon efter en olyckshändelse när hon var i ettårsåldern blev väldigt skotträdd. Vi tävlade också i lydnad och kom efter en hel väldig massa slit slutligen till elitklass. Hon hann dock bara få ett förstapris (284p) innan hon blev dålig och måste avlivas bara knappt sju år gammal strax före jul -95. Tina kommer alltid att finnas på hedersplatsen i mitt hjärta.

1995 importerade jag kelpiehanen Goolarabang Razor Jack från Australien. Jack var en hund på miljonen och jag är så glad att det var just han som klev ur lådan där på Arlanda! Mer om honom finns att läsa här. Jack kom att bli pappa till en hel del valpar och finns i en hel del kelpiestamtavlor idag.

Det var Tina som blev mamma till min första valpkull. Den föddes i maj -91 och bestod av åtta bruna valpar, fyra hanar och fyra tikar. Pappa var SLCh SUCh SBCh KORAD Cefeus Midas. Både Tina och Jack finns i stamtavlorna på de kelpievalpar som föds i kenneln nu också.

Jag har till min stora sorg inte haft möjlighet att själv behålla någon av Jacks valpar eftersom det varit för mycket annat i livet samtidigt (tre barn till exempel!). Därför är det extra kul att min syster Jessika har en valp efter Rindi, Dizi, som föddes i min sista kelpiekull. Inte nog med det, hon har dessutom en rökblå tik efter Jack, E Liten!!! Då Jessika nu har gått in som delägare i kennel Min Bästa Vän kommer det att bli kelpievalpar i kenneln igen! Dizis första kull föddes i juni 2009 och där behöll Jessika valpen Zpexa. Dizi väntar sin sista kull nu i april. E Liten är tyvärr kastrerad.

1990 flyttade jag till Kalmar för att läsa till fritidspedagog. Inom en månad (så fort studielånet kom!) skaffade jag min första birmakatt. Jag kunde inte ha raskatt när jag bodde hos mina föräldrar eftersom det där fanns ett antal huskatter som fick gå ut och in som de ville och övriga familjen ställde inte upp på stängda dörrar. Första birmakullen föddes i februari -92, just när jag hade flyttat in i min egen lilla stuga (mycket lik huset på bilden ovan!) tre mil norr om Kalmar.

Under 90-talet gick jag under närmare ett år brukshundklubbens instruktörskurs. Några veckor före examinationen fick jag inte längre gå kvar, eftersom jag hade haft mage att kritisera ryck-och-slit-i-kopplet-metoden och vägra praktisera den på min hund (som vid det tillfället tävlade i elitklass lydnad, men enligt vår instruktör ändå av någon anledning skulle "ryckas på plats"). Så här i efterhand är jag stolt över att ha avbrutit den utbildningen! Observera att denna klubb var mycket efter sin tid. Vettiga brukshundklubbar, vilket de flesta är, har jag inget emot!

I oktober -96 flyttade jag, tillsammans med dåvarande pojkvännen (sedan maken och numer "bara" barnens pappa!) Niklas och djuren, till Linköping. I den vevan skaffade jag också två sheltie-tikar. Intresset för den rasen har funnits mycket länge. Det blev dubbelt upp på en gång med "Millan" och "Tessi"! Första sheltiekullen med mitt prefix föddes i februari -99. Nu har jag dock inga shelties kvar längre.

         

I juni -99 blev jag äntligen själv mamma! Då kom Fredrik in i våra liv. Två år senare kom lillasyster Anni och lite drygt två år efter henne Emil. Oplanerad, men kronan på verket ;-). Tillsammans gör de sitt bästa för att ta all uppmärksamhet från djuren. Det lyckas väl till en del också, men det är ju så det ska vara! Fredrik älskar djuren och har redan hunnit med att ha både marsvin och kanin. Han vill gärna ha en egen hund. Anni tycker om djuren och vill bli veterinär. Emil har ett mycket fint förhållande till alla våra katter!

Hunderiet har jag efter några år i träda nu tagit upp ordentligt igen. Eftersom tiden är begränsad blev det dock ingen kelpie den här gången utan en finsk lapphund, Katla. Jag hade höga förväntningar på henne som hon faktiskt har lyckats överträffa! En helt underbar liten hund och en härlig ras! Så det blev först en till, Aaya, och sedan har även en av Aayas valpar, Önska, stannat här :-).

Så sent som i mars -09 har jag kom en ny ras in i våra liv. Lite mot min vilja förälskade jag mig i Axa och blev med portugisisk vattenhund! Hon är den näst första hund jag har skaffat mig som inte är av vallhundsras (den första var en berner sennen som tyvärr blev en kort bekantskap... Chessie skaffade inte jag!). Det är spännande! Jag kan säga så mycket som att hon inte fungerar som jag är van vid att hundar gör :-).

För tillfället har jag drygt 30 vuxna kaniner. Liksom tidigare har jag dvärgvädurar, men sedan 2005 har de allra flesta av mina kaniner löwenman och är alltså dvärgvädurslöwen (eller lejonhuvad dvärgvädur om man föredrar det). En ny variant som kommer i kaningården under 2011 är satinpäls. Deras päls har en fantastisk lyster. Dem ser jag verkligen fram emot!

Efter ett antal år med helig birma och en tyvärr kort, men mycket angenäm, bekantskap med ragdoll invaderades vi 2003 av två turkiska van-katter vid namn Sessan och Ayla. De hade klart mer temperament än de andra raskatter jag har haft...Till min stora sorg var vi tvugna att kastrera både Sessan och Ayla så någon uppfödning av denna ras blev det inte. Kanske bra det - lite måste man ju begränsa sig (har jag hört ;-) ). Sessan finns inte kvar och Ayla har flyttat till min mamma. Under 2009 blev det, efter moget övervägande, birmor i huset igen! Välkommen Kattis :-). Att en birma följs av minst en birma till är ett välkänt faktum. I det här fallet blev det en hane, Izitop!

                   

I november -07 gick jag Agrias utbildning till säljare, så nu säljer jag smådjursförsäkringar hemifrån. Det är en dröm sedan länge att kunna jobba hemifrån och nu är jag där!!! I januari 2010 vågade jag ta steget att säga upp mig från mitt andra jobb. Så nu jobbar jag bara hemifrån. Den som behöver en djurförsäkring tittar här! 

Till presentation av Jessika