Djurintresset har alltid funnits hos mig och mitt första alldeles egna djur var en katt som fick heta Pussie. Då var jag sex år, vi hade just flyttat till Gotland och hon var verkligen MIN katt. Sen dess har det fortsatt. Det har ju tack vare Ingela aldrig varit någon brist på djur hemma när vi växte upp och själv har jag haft möss, gerbiler, undulater, kaniner, hästar och näst intill alltid hundar och katter. Dessutom fick jag ofta ”låna” diverse andra djur av Ingela när hon hade platsbrist i sitt rum.

Min första ”egna” hund var Janndobris Chocolate Connie som var född 1990. Hon var Ingelas men bodde hos mig från det att hon var ungefär ett år. Connie var en helt underbar röd kelpietik som var go och glad och snäll mot allt och alla (utom igelkottar!). Vi utbildade oss till räddningsekipage vilket var den första hundkursen jag gick på riktigt. Hade dock följt med Ingela och tränat lite agility innan. Då fick jag låna instruktörens bordercollie. Lucia 1992 blev Connie godkänd på certprovet i räddning och sen höll vi på med det i många år tills hon fick bli pensionär. Hon var en ganska lugn hund, för att vara en kelpie, men när hon fick på tjänstetecknet och kommandot ”sök” så blev det fart på henne!

1994 hade Connie sin andra kull med valpar och den första som föddes landade i mina händer eftersom Connie stod upp och krystade. Jag fick bort fosterhinnorna, konstaterade att det var en svart tik och sen var jag såld. Hon fick heta Min Bästa Vän Jazzande Jasmine (Jazzie) och med henne gick jag (tyvärr?) ett antal lydnadskurser. Jag behövde lära mig, men hon tyckte inte att det var kul på appellplanen då hon tog åt sig när andra förare sa ”nej” till sina hundar. Hemma gick det bra att träna men på klubben blev hon väldigt låg. Jag var med på någon tävling i lydnadsklass 1 men sen lade jag ner det tävlandet.

Naturligtvis tränade jag räddning och gick en kurs med henne också och hon var kanonduktig på söket. Hon var dessutom duktig på att skälla vid andra tillfällen, men att få henne att förstå att hon skulle skälla när hon sökt rätt på den försvunna människan var stört omöjligt. Jag ägnade många, många timmar, i flera år, åt att försöka få henne att skälla och hon var superglad, grävde, gnällde, hoppade, tjöt och allt möjligt annat men aldrig ett endaste skall. Fast det var roligt att träna! Räddningshundar får ju rullmarkera men hon hade just inget föremålsintresse, jag hade inte världens erfarenhet, det fanns ingen räddningshundförare på Gotland som använde rullmarkering och ingen instruktör som hade någon erfarenhet av det så det stannade vid tanken. När sedan Connie gick i pension från räddningen så gav jag upp med Jazzie också och de fick bli glada motionärer med lite lydnadsträning och agility när vi kände för det.

När jag gick gymnasiet kom jag på vad jag skulle bli när jag blev stor! Jag ordnade praktik på en djurklinik eftersom jag alltid hade drömt om att bli veterinär och insåg då att det inte var veterinär utan djursjukvårdare jag ville bli (fast på den tiden hette det veterinärassistent). Kollade upp utbildningen och man var tvungen att ha både väldigt höga betyg och dessutom yrkeserfarenhet i branschen för att vara behörig att söka. Sverige var mitt i en lågkonjunktur när jag slutade skolan, så det var inte så lätt att få den där yrkeserfarenheten utan att ha utbildningen. Men eftersom det inte fanns några alternativ så var det bara att kämpa på och i augusti 2000 började jag på Djursjukvårdarskolan i Skara.

När jag var i Skara tog åldern ut sin rätt på Connie och hennes kropp tog slut. I huvudet var hon dock precis samma hund som alltid. Dagen innan den bokade tiden på djursjukhuset blev en riktigt bra dag för henne. På promenaden träffade vi på flera busslass med barn som kom och hälsade och lekte med henne och en boll tills hon inte orkade mer. Det blev lite mycket för henne, men samtidigt fick hon göra något som hon verkligen älskade och det kändes som om hon inte kunde ha fått ett bättre slut.

2002 var jag färdigutbildad Djursjukvårdare och flyttade till Vänersborg där jag jobbade på en liten klinik i ett och ett halvt år. En dag ringde en kvinna och skulle boka tid för avlivning av en hund och jag började ta uppgifterna. Det visade sig att det var en cavalierhane på tre år som kissade och bajsade inne och familjen hade väl som jag förstod det tröttnat. Jag tyckte inte att en tre år gammal, frisk, cavalier skulle avlivas. Det måste väl finnas någon som vill ha en sån? Det slutade med att han några dagar senare flyttade hem till mig och hans tidigare matte blev överförtjust! Han kallades Pontus, fast det visste han inte själv så jag döpte om honom till Ojje vilket passade alldeles perfekt till honom, han var verkligen en liten Ojj. I stamtavlan hette han Lazycroft´s No Doubt och han var en blenheimpojke som fick fem år med mig innan hans cavalierhjärta gav upp.

Då jag tycker att akutsjukvården är väldigt intressant så flyttade jag i januari 2004 till Linköping och började på en klinik med jouröppet och efter ett år började jag jobba ständig natt. Tyvärr har öppettiderna där dragits ner väldigt mycket och i februari 2008 blev jag smålänning och började jobba på Läckeby Djursjukhus som har jouröppet dygnet runt. Jag jobbar fortfarande ständig natt och trivs bra med det.

Jazzie var med mig till Linköping men där tog även hon slut, fast för hennes del var det mest i huvudet och hon blev väldigt förändrad mentalt. Hon fick även några krampanfall när vi var ute på promenad. Enligt en veterinär som har specialiserat sig på neurologi så var det mest sannolikt så att hon fått en hjärntumör vilket gav både de mentala förändringarna och krampanfallen. Jag gjorde inga stora utredningar då eftersom hon var elva år gammal och hon fick somna in.

Så stod jag där med bara en cavalier! Han var väldigt go och glad men det är ju kelpie som är min ras och en cavalier kan aldrig bli som en kelpie. Jag försökte göra Ojje till kelpie i fem år utan att lyckas, han var spaniel ut i klospetsarna och jagade sork så fort han kom åt och han var dessutom duktig på det!

Hösten 2003 övertalade jag Johan och Petra Axén som äger Min Bästa Vän Rindi att de skulle ta en kull valpar på henne. Hon är Connies dotter från sista kullen och jag tyckte det skulle vara väldigt kul att få fortsätta med en hund med lite Connieblod i sig. De var hos hanen på våren 2004 men då blev det aldrig någon ordentlig parning och Rindi gick tom. 2005 däremot blev det valpar så min efterlängtade kelpievalp kunde få flytta hem till mig. Hon heter Queen-Kiara men jag kallar henne för Dizi eftersom hon är ganska ”dizzy” och dessutom gillar att både diska och dissekera grenar, rötter och små buskar. Vi har gått flera spårkurser, många lydnadskurser och lekt lite agility, mest på egen hand, och hon tycker allt är lika roligt! Det enda som kan trötta ut henne riktigt ordentligt är vallning som vi har smakat lite på. Tyvärr har jag ännu inte hittat någonstans att träna här i Småland så det var ett tag sen vi vallade, men hon har helt klart anlag för det, även om hon är ganska försiktig med fåren.

Några månader efter att Dizi flyttade in råkade jag boka en liten blå kelpietik som är dotter till Ingelas australiska importhane Goolarabang Razor Jack. Hon fick heta Rostaggens E Liten och är knappt sex månader yngre än Dizi så jag fick vara ”småbarnsmamma” ett bra tag. Eliten som jag kallar henne har en fantastisk motor, ger sig aldrig och älskar att använda både kroppen och knoppen. Hon har inget gigantiskt föremålsintresse i alla lägen, bara ibland, och hon blir helt fixerad om man har godis i handen så vi har tränat lydnaden och lite konster med klicker. Dum kan man inte kalla henne, hon klurar ut saker och ting på nolltid! När hon får springa med när jag cyklar, eller ännu hellre dra mig på cykeln nästan exploderar hon av lycka och i spåret jobbar hon hellre snabbt än noggrant än så länge, men hon har helt klart potential att nå eliten om bara matte är duktig och tränar med henne. Det är samma sak med henne som med Dizi, det enda hon blir trött av är vallning. Hon är duktig på det hon också och visar klart och tydligt fåren vem det är som bestämmer, utan att gå på för hårt.

2009 inledde jag med att ta över en liten Chinese Crestedhane på sju månader som behövde en andra chans.  Jag kanske inte hade tänkt mig en naken, men ibland väljer man inte! Tyvärr finns Kasper inte längre kvar.

Tre huskatter finns det också i min familj.

Dizi har haft en kull med 6 valpar, födda den 22 juni 2009. Läs mer om dem i valpbloggen! En av valparna, Zpexa, bestämde att hon skulle bo kvar hos mig. Så nu finns det tre hundar i huset igen!